Olika syn på samma sak!

För många år sedan talade jag med en vän från  Amerika som tyckte vi var så konstiga här. 

"Hemma ser man på någon som vågat prova ha eget företag men haft otur som en modig person som åtminstone försökte, här ser man den personen som misslyckad."

Det samtalet har länge funnits kvar i mitt huvud. För är det inte så? Folk som var väldigt välvilliga och vänliga medan jag hade företaget hälsar med nöd och näppe nu, är jag själv bättre? Ser jag inte mig själv som ett stort misslyckande trots att jag ständigt kämpar och försöker? Borde jag inte tänka - WOW jag ger då aldrig upp, och kolla alla konstiga saker jag provat och allt fantastiskt jag lärt mig?

Han sa faktiskt också "Det ni ser som misslyckande ser jag som erfarenheter..." klok kille...

Så imorgon när finalisterna räknas upp och min bok inte finns där, så kommer hela mitt inre skrika - VAR FINNS STENEN JAG KAN GÖMMA MIG UNDER, hur kunde jag sticka ut hakan och tro att jag dög till något??? 

Jante skulle många vilja säga - men är det inte djupare rotat än så? Har det inte med vår lutherska uppfostran att göra? Du ska jobba i det fördolda och göra ditt bästa men inte skylta med det... Kommer Jante från det lutherska... har en vän som förmodligen har kommentarer här eller hur? ;-)

Efter att jag legat gömd under täcket, i brist på sten, ska jag ställa mig upp titta i spegeln och säga: "Fan så modig jag är som tordes ställa upp, som tordes tävla om något som jag alltid drömt om trots att sannolikheten alltid var förlust!" Jag ska kämpa med att övertyga mig om att jag inte misslyckats utan att jag var modig och nu är redo att leta vidare bland förlag...

Det låter väl bra?

Så skönt att jag slipper fundera på detta imorgon då jag är uppräknad bland de elva...
*asg*