Ännu en natt med bristfällig sömn

Oh så underbart det är med de små liven.
En bäbis med snuva sover inte bra. En kille på 7 som sett för läskig film kan inte gå på toaletten - eftersom han inte vågar sätta fötterna på golvet.

Själv skulle man gärna sova över ett par dygn skippa mat, toalett och allt annat tjafs bara njuta av sömnen.  Sen vaknar 7 åring och det innebär med stor säkerhet att han väcker sin syster inom ett par sekunder. Han kanske viskar men stampar, eller pratar högt och smyger, eller smyger, viskar och smäller igen dörren... alltid något. Han kan också viska högt. 

"URSÄKTA ATT JAG STÖR MAMMA, MEN..."  grannen hör säkert hans förfrågan. Men han viskar ju så hur kan jag bli arg?

Just om mornarna funderar jag ofta över det här med föräldraskapet. Min sömn blir lidande och därmed hela min omgivning eftersom jag behöver sova, äta och kissa för att vara en trevlig person. 

Dotterns sätt att få mig att komma till hennes rum är intressant. Hon kan ligga lugnt och filosofera, när hon blir less kastar hon nappen i golvet. Sen väntar hon upp till 5 minuter. Har jag inte kommit då skriker hon ett långdraget AAAAAAAAA sen väntar hon ytterligare fem minuter UND SO WEITER...

Själv vill jag skrika högt. IIIIiiiiiiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaaarrrrrrgggggggggggghhhhh JAG VILL JU BARA SOVA OSTÖRT ETT PAR TIMMAR SNÄLLA NÅGON!

Det värsta är när lillan är så tyst att jag blir kall i hjärtat och tänker... bara hon inte slutat andas... men jag vågar nästan inte kolla - för jag vill ju inte väcka henne om hon sover...brukar sluta med att jag smyger och tittar, väcker henne och blir arg på mig själv för idiotiska tankar...

ja ja nu är det i alla fulla fall ingen mer sömn för mig...