Tänk dig ett barn som kämpar emot tyngdkraften i en rutschbana. Den sluttande banan lockar hennes kropp nedåt. Men med naglarna bortnötta av kampen kämpar hon ändock för att komma uppåt, eller åtminstine sluta färden mot marken. Hennes ögon är märkta av panik. Hennes läppar bleka av anspänningen. Hennes knogar blå av kylan och den kraft som krävs för henne att hålla fast i den rostiga kanten.
Jag vill hjälpa henne. Vill klättra upp för trappen och stödja henne mot mig. Pusha henne uppåt mot tryggheten. Men jag kan inte. För rutschbanan finns bara i hennes huvud.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar