Hela livet är en tävling

Hur du klarar skolan. Vilken partner du har "chans" på.  Hur bra du är på din hobby. Om du får jobb, och VILKET jobb du får. Hur duktiga och fina ungar du har. Hur du bor. Vad du kör. Vart du reser. Hur snygg du är. Hur populär du är. Hur hjälpsam du är. Hur mycket du står på dig. Vilken lön du har.  Hur synd det är om dig. Hur trött du är. Hur lite tid du har att lägga på sånt som spelar roll för dig.

Man kan omöjligt vinna allt, och man kan omöjligt missunna andra vinna ibland. Så varför inte bara acceptera att man gör sitt bästa?

När bok sm är slut. Faktum uppdagas - Camilla vann inte. För let's face it, sannolikheten är ju inte gigantisk. Alla som bryr sig kommer naturligtvis beklaga, andra också förmodligen - men ändå vet jag de som trots beklagande ansikts uttryck kommer tänka "Hon ska alltid tro att hon är nåt, nu fick hon så hon teg." Visst låter det hemskt? Men jag har hört och sett med mina ögon dessa beteenden hos en del. Det är riktigt chockerande. I sandlådan kan man tänka att de små liven inte vet bättre, men det är gott om vuxna också. 

Saken är att jag tävlar ju inte MOT dig, och du tävlar ju inte mot mig. Tävlingen är väl snarare sån att man tävlar mot sig själv med målet att ha ett bra liv, och den dag man ligger för döden kunna tänka. Jag gjorde mitt bästa och jag ångrar inte! Eller? Ska man tänka. Jag hade då snyggare bil än grannen och mina barn fick bättre jobb än brorsans, och min man tjänade mer än kompisens?! Min tillvaro förbättras inte nu eller sen av att du har otur och misslyckas. Om din fru är otrogen så blir ju inte mitt liv bättre? Om din bil racklar, dina lån går åt pipan, dina ungar är galna... detta gör inget för att jag ska le i mjugg och njuta av mina egna tillgångar. Det gör jag ändå. Njuter av mina egna tillgångar alltså, och varför inte? Det är inget fel i att glädjas åt det som faktiskt är bra i ens liv, och det är tusenfaldigt mycket bättre än att missunna andra glädjeämnen.

Nu har jag surrat nog!