Dags för första jobbintervjun på ... hm... kanske 3 år eller nåt? Var faktiskt inte särskilt nervös, för trots att jag hoppades att mitt dilemma om jobbet skulle lösas visste jag ju som realist att så inte skulle ske - dilemmat heter Amélie. Hon är för ung för dagis lillgumman min. Om 2 månader är hon redo. Men de behöver någon nu, eller det kändes nästan som om dom behövde någon nyss.
Jobbuppgifterna som sådanna kändes himla roliga och intressanta. Mycket uppdateringar på hemsida, en del broshyrdesign, samla fakta och foga ihop material på ett presentabelt sätt som matchar företagets utgångsdesign.
Men jag kan inte begära att Paul tar föräldraledigt på så kort varsel, 30 mars skulle man börja. Hans arbetsplats har ju fullt ös med att försöka hinna med allt som skall hinnas med. Dessutom så var detta bara för ett par månader. Så jag blev ju tvungen att säga som det var, tror faktiskt det skulle ha märkts om jag inte sagt något och bar med mig min bäbis i en gympabag varje dag. Om inte nåt skrik skulle tränga ut så skulle säkerligen någon bajsig blöja avslöja oss. Så jag fick i alla fulla fall "praktik" på att gå på jobbintervju.
Medan jag satt där och väntade, (gissa vem som kom för tidigt som vanligt?) Så iakttog jag receptionisten. Hon verkade väldigt blyg för sin roll. Jag ville nästan hålla henne i handen och säga att det inte var nåt farligt på gång. MEN snacka om drömjobb. Receptionist... wow... skulle du lägga till lite husmorstjänster på det så skulle jag börja studdsa. Tänk att få ta hand om sina arbetskamrater. Kanske baka gofika någon gång då och då? *suck* Finns väl inga sånna jobb... men drömma går ju.
Nåja, jag tror intervjud gick bra, han sa de kunde höra av sig om deras berg av arbete behövde extra personal igen efter sommaren. Sure, det är väl då jag är helt tillgänglig skulle jag tro =) dessutom var han nyfiken på mitt skrivar intresse och ifall jag gjort pressreleases. Det har jag ju nyss gjort för min bok - fast den gången var det inte så många som brydde sig om det... men för MKF gjorde jag ju lite nu och då och fick rätt god respons.
När jag kom hem var jag trött. Så kanske lite nervös utan att veta om det? Men fötterna tog fortfarande ont och en plan tog fäst i mitt huvud. Sånna där majspåsar som man kastar matskräpet i, dom "andas" ju. Så om jag oljar in fötterna... sätter på sånna... hm Tanken tog inte lång stund att bli verklighet. Får se om fossingarna slutar ta ont snart... men jag ser ut som om jag skulle vilja plocka upp colaburkar ur soporna. Får hoppas att ingen tok kommer på oväntat besök!
Amélies dag är enkel att beskriva. TUNGA. Den har handlat om detta roliga fenomen som finns i munnen. Du och jag vet ju om vad den gör, att det är en muskel. Att den har smaklökar. Hon har upptäckt att den kan hänga ut i princip hela tiden och göra konstiga piruetter. Medan mina föräldrar var barnvakt (under intervjun) så hade tungan knappt varit in ens för att återfukta sig. Sen kan hon verkligen se STOLT ut över det sjyssta knep som den röda lilla saken gör. Det är fascinerande. Nu sover hon, tror tungan njuter av semestern...
Men idag känns det som om kanske kommer jag få jobb efter barnledigheten ändå. Hörde om ett annat jobb också - fast det finns inte än, men det lät riktigt toppen...men men men men men men, GLÖM INTE MURPHYS LAG!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar